På 15 år har jag inte haft en enda liten stegring i temperatur utanför träningen eller bastun. Men nu har det hänt. 6 dagar med feber och jag trodde att jag skulle måsta gå in i ljuset i slutet av tunneln. Har en lite mera ödmjuk syn på livet och hälsan och kommer framledes att behandla patienter med feber på ett helt annat sätt. Hur kan denna ytterst lilla ohyra skapa så mycket lidande? Man är ganska sårbar (eller vek?) som människa.
Då jag inte har fyllt 30 än så tyckte jag att det var helt okej att låta sig övertalas av mamma... Hon kom till Lycksele över en dag för att pyssla om mig och laga lite kurerings mat. Länge leve Mammorna!
En vecka efter första arbetsdagen och jag känner mig ganska återställd. Röstar för att slippa en liknande omgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar