Äntligen!

Trodde nästan aldrig denna dag skulle komma. Nu har jag äntligen en internet uppkoppling i lägenheten. Det är mycket jag har saknat och jag ligger efter i mycket. Mail, facebook, tidningar, fakta och information jag behöver samt så mycket mer. Nu kan jag andas ut!
Nu är jag inne på min fjärde och sista vecka brevid min handledare. Jag har upptäckt hur lite jag egentligen kan och mina anteckningar sen sjuksköterske utbildningen ligger ständigt framme på bordet tillsammans med lite böcker. Varenda ledig stund på jobbet lyssnar jag in på de andra, läser på internet eller böcker eller försöker leta ny kunskap på bästa tänkbara sätt. Det är som telefon på hjärnan i vissa ämnen. Jag vet att jag läste på om EKG på morgonen men fattar inget då ett nytt EKG skrivs ut på eftermiddagen. Men visst fastnar det en hel del kunskap. Jag är inte helt väck vilket känns lugnande. Men visst skulle jag vilja kunna ALLT på en gång. Jag gillar inte att inte veta vad jag ska göra.
Jobbarkompisarana är ett skönt gäng. Det är många skratt och mycket skojande. De är snälla och är mycket villiga att lära ut allt de kan. Det är som sagt inget stort sjukhus och alla känner alla och försöker göra vad de kan för att underlätta för varandra. Det är mycket samarbete mellan avdelningarna och transporter och överrapporteringar går ofta mycket smidigt. Helikoptern flyger med IVA personal genom hela västerbottens län och erbjuder större säkerhet för patienterna och snabba transporter. Mycket skvaller förekommer och alla vill veta det senaste.
Jag känner mig välkommen och sedd. De är ivriga att ge mig den information jag behöver och vill att jag kommer in i livet här i Lycksele så smidigt som möjligt. Det känns bra.